Ofta när jag går ner för backarna till Tossa, tänker jag på Björn Afzelius låt, Mamita, där han berättar om en kvinna som brukar möta sin man Juan, nere i hamnen i Serena efter dagens arbete, så att dom kan ha sällskap hem uppför bergen, men i dag kan hon inte det, för att han är död. Man kan känna hennes förtvivlan, när Björn sjunger.
På vägen ner möter mej färdiga mandariner som dignar på träden, och bland annat blommande Aloe Vera.
I backarna mötte jag våra grannar som kommer från Schweiz och Slovakien, dom har oxå träffats på internet, liksom vi, hon sa till mej, att dom har mej som förebild, jag går så gott som varje dag ner till Tossa, så dom har börjat att gå ner dom oxå, inte varje dag men kanske tre gånger i veckan. Med dom pratar jag ett slags blandspråk, tysk-engelsk-spanska.
Det tar ca 20 minuter att ta sej ner, ofta, om vädret tillåter, tar jag en bok med och sätter mej på stranden och läser och njuter av havet och solen. Nu läser jag ”hon som tittade in” av karin wahlberg. Jag gillar hennes personbeskrivningar och att det inte endast är en polis, som utreder morden, utan man får lär känna alla inblandade personer.
När jag hade gått en runda, på väg hem, mötte jag en kille, jag kommer inte ihåg hans namn, jag har börjat att prata med honom sedan han var här och tittade på lägenheten ovanför oss. Vi stod och pratade säkert en halvtimma, jag tycker om att prata med människor och höra om deras liv och leverne. Konversationen var på engelska, han kommer från en liten ort, Olot, som ligger i Pyreneerna, bergskedjan mellan Spanien och Frankrike. Han berättade att han tillverkade smyckeskrin i trä och satte i små figurer som älvor, sjöjungfrur, sen smyckade han dom med snäckor, glasbitar som han hade hittat på stranden och målade dom i matchande färger. Det riktigt lyste om honom när han berättade om sina smyckeskrin, som han sålde på marknader för 25 euro styck, mer kunde han inte ta, då fick han inget sålt.
I dag såg jag oxå gamla farbrorn, som jag inte hade sett på länge, men vi var så långt ifrån varann så han såg inte mej. Annars när jag möter honom, jag förstår inte vad han säjer, han pratar katalanska, brukar han sätta sina fingertoppar mot sin mun och kasta ut med fingrarna, som om han ger mej en slängkyss, och så säjer han ”Guapa” = söt, och är jag klädd i kortärmat, klappar han mej på armen. När Herbert är med, han kan katalanska, så tackar han oss för att vi hälsar på honom och pratar med honom. Farbrorn i fråga är väl mellan 80 och 90 år skulle jag tro.
När jag så hade klättrat upp för höjderna igen, smakade det gott med smörgås, semla och kaffe.
Läs även andra bloggares åsikter om Tossa de Mar, Björn Afzelius, Karin Wahlberg, promenad
