

När jag efter en måltid är alldeles proppmätt, blir erbjuden glass eller något annat smaskigt, säjer jag alltid, ja tack. Vad är jag då? hungrig kan jag ju inte vara, är jag kanske sugen? Eller vad är det för känsla jag har?
Det har forskats mycket i detta, de lärde säjer att det är hjärnan, som sänder signaler till mej, när jag ser, eller känner doften av något ätbart, som jag tycker om, det kan oxå vara klockan som styr hungern, om jag t e x är van att äta klockan 12, så blir jag hungrig då, säjer dom.
Här kommer min alldeles egna teori.
Om jag ser och känner doften av, låt mej säja, en god köttbit med klyftpotatis och lite goda tillbehör till, ca 1 timma efter det jag har inmundigat en måltid, inte känner jag mej varken hungrig eller sugen, på att äta detta som jag annars tycker är mycket gott.
Hungrig känner jag mej, när det var ett tag sedan jag åt senast, det känns i magtrakten, att nu är det dax för mat, själva känslan är svår att beskriva, men då har jag varken sett eller känt doften av något ätbart, eller för den delen tittat på klockan.
Visst kan jag bli sugen om jag ser något gott som jag är förtjust i, eller känner doften av t e x nybakade bullar. Själva känslan ”sugen” var sitter den? Inte i magen, hos mej i alla fall, kan det vara hjärnan som spökar trots allt?
Tjugondedag Knut, nu skall julen bäras ut!
Ja, så har jag firat den tredje julen här i Tossa de Mar.
Denna julen tjuvstartade vi med att åka till Göteborg med omnejd, den 6—15e december. Vi åkte med http://www.ryanair.com från Girona.
Vi blev mötta av min äldste son på Säve flygplats, vi bodde hos honom de första nätterna, När vi så körde förbi Åkes Hembageri http://www.honokaka.se/akes.htm i Torslanda, sa jag, att jag hade längtat efter hönökaka länge, då sa storsonen, att han hade hönökaka hemma i frysen. Det smakade ”görgott” med hönökaksmacka med smör och ost på, till det drack vi julmust, det hade jag oxå längtat efter, mmm, det var en höjdarmåltid för en utlandssvensk.
Då jag ändå är inne på ämnet mat, som jag längtat efter, så smakade det mycket gott med färska västkusträkor oxå, inga räkor går upp mot dom, här i Spanien är räkorna, platta och marinerade, inte alls i min smak.
När vi hade varit hos storsonen med familj och haft det trevligt i deras adventspyntade hem, var det dax att åka till dottern i Kungälv, via kompisar till oss, där vi inmundigade en delikat middag under mycket trevliga former.
Under dessa dagar, hos dottern med familj, hann vi med luciafirande, pepparkaksbak, äta julmat, umgås och ha det mysigt.
På nätet inhämtade jag från http://www.thornstromskok.com/ detta recept på
Bohuslänsk äggost
Ingredienser (1 form)
4 l mjölk
10 ägg
1 l filmjölk
3 dl gräddfil
Stösocker efter smak.
Beredning
Sjud upp mjölken i en kastrull. Vispa
ihop ägg, filmjölk och gräddfil.
Rör i blandningen i den sjudande mjölken. Rör långsamt i kastrullen med en träslev tills det hela har skurit sig såpass så att det går att skopa upp ost massan med en hålslev. Varva massan med socker i äggost-formen. Låt äggosten rinna av i kyl minst ett par timmar innan den delas i bitar.
Äggosten blev verkligen lyckad och smakade gott, det sa alla, som åt av den. Jag tillagade oxå en julskinka, det går inte att få tag på, julskinka här i Spanien, så det var ett måste, som oxå den blev mycket god.
Efter det att vi hade insupit julatmosfären i Sverige, var det så dax att, den 15e december, återvända till Tossa de Mar och hem till vårt lilla käll, där vi skapade vår julstämning själva, med pynt och levande ljus. I Tossa är det svårt att finna någon julstämning, dom hänger upp lite prydnader över gatan, sen så är det klart.
Julaftonen firade vi med, först att ta en härlig långpromenad i det disiga solskenet. När vi kom ut på terrassen den här förmiddagen, hade vår lilla rödhake, som var här förra vintern anlänt, varje morron så sjunger han för oss och väntar på att vi skall komma ut med lite ost.
På kvällen åt vi vårt julbord, med, skinka, som jag köpt i skivor, rullat och grilljerat, småköttbullar, frankfurterkorv, anjovisfyllda oliver, kallrökt lax, matjesill, inköpt i Kungälv, en härligt lagrad Herrgårdsost, oxå den inköpt i Kungälv, en majonäsröra som jag gjort med äpple och grönsaker och julknäckebröd, detta från Kungälv oxå, till detta drack vi Ålborgs Akvavit, inköpt i Bayern, Tyskland, och öl, köpt på Lidl i Blanes. Till efterrätt åt vi Äppelstreusseltårta som Herbert hade gjort, mycket god med vaniljsås till.
God fortsättning på det nya året, och
Solvarmarma hälsningar från Irene
Här om dagen, kom jag i samspråk med servitör, som stod utanför en restaurang, han tilltalade mej först på tyska, det är många här nere som tror att jag kommer från Tyskland, jag svarade på engelska, han undrade förstås om jag ville komma in och äta, vilket jag inte ville, det kostade ju ”mucho dinero”. Sedan frågade han mej, på nått blandspråk, tysk-spank-engelska, vilket land jag kom ifrån, jag svarade då, ”from Sweden”, då sa han ”ja tack” på svenska, det var så långt hans språkkunskaper i svenska var.
När jag berättade att jag bott här i drygt två år, på engelska förstås, tyckte han att jag borde lära mej spanska. Visst han hade rätt, i början när jag bodde här, var jag lite mer ihärdig, på att försöka lära mej spanska, eller ”castellano” som det heter här i Spanien, jag övade med bbc, som har bra språkkurser på nätet, du kan själv gå in och kolla här http://www.bbc.co.uk/languages/spanish/lj/index.shtml men eftersom jag inte har någon att prata spanska med, visserligen pratar Herbert spanska, men jag tycker att det känns lite konstigt att prata spanska med honom, när vi pratar så bra svenska tillsammans, så mitt intresse svalnade, lättja kanske, men jag är ganska lat av min natur. Och här i Tossa de Mar pratar dom, ”catalán” katalanska, dom tillhör ju Katalonien. En dag så kollade jag hos ”Casa de la Cultura” och såg att dom hade nybörjarkurser i ”catalán” alldeles gratis, jag gick dit två gånger, men det var omöjligt för mej att lära, det språk dom lärde ut på, var spanska, så jag gav upp även detta.
Jag kan ganska många spanska ord, att sätta ihop meningar är värre, det går bra i affärerna, jag har ju oxå händer och fötter till hjälp. När det är något som jag måste säja på banken, i nån affär eller så, så skriver jag ner det på en lapp på spanska, med hjälp av Herbert förstås, och övar, och övar...., på vägen till butiken eller var det än nu är, och försöker att framföra mitt ärende. Höjden var när jag hade köpt sköljmedel istället för tvättmedel och jag skulle byta det, jag övade på den spanska frasen och höll lappen framför mej och läste innantill när jag kom till Maxi Dia, där jag hade gjort köpet, och då till min förvåning får jag höra av expediten, ”Sprechen Sie Deutsch” ”Do you speek english”,vilket förvånade mej mycket, jag har varken förr eller senare, träffat på någon expedit som kan dessa språk, vi tog det på engelska, och jag fick mitt tvättmedel.
De närmsta grannarna som vi har, pratar tyska eller engelska, så det blir främst dessa språk som jag konverserar på, engelska går bra, men med tyskan är det lite knackigt, jag förstår ganska mycket, att tala är värre, men det går det oxå, jag gör mej förstådd, tror jag.
Summan av kardemumman, jag gör ett försök till på http://www.bbc.co.uk/languages/spanish/lj/index.shtml
Solvarma hälsningar från Irene
Läs även andra bloggares åsikter om språk, kommunikation, funderingar
När vi skulle ha vårt, "residensia" ett slags uppehållstillstånd, som man egentligen inte behöver, när man kommer från ett annat land inom Europa, men vad vi än tog oss för, här i Spanien, så frågade dom oss efter "nummret" som man får när man har residensia, även för en småsak som att ha ett kundkort i stormarknader. Och för att registrera bilen här i Spanien behövs oxå detta "N.I.E-nummer".
Så vi gjorde alltså slag i saken och åkte till Lloret de Mar, och Policia Municipal, för att där få veta, att det inte var där vi skulle ansöka om, "residensia" utan i Girona.
Morronen efter ställde vi klockan på väckning 08.00, puuhh, så tidigt, men i alla fall, vi kom iväg, hittade en parkeringsplats i Girona, vilket inte är så lätt, särskilt på tisdagar, då dom har marknad där, och stegade gladeligen i väg till Policia på den adressen som vi hade läst på internet att det skulle vara, visst, det låg en Polica där, men dom hade ändrat lagarna, dom hade haft val, och Katalonien fick sina egna lagar som bara gäller här i Katalonien, och då hade dom ändrat så att det var "Generalitat de Catalunya" som utfärdade "residensia", det blev till att ta till apostlahästarna igen, efter en polismans beskrivning, vart vi skulle gå.
Vi hittade lätt "Generalitat de Catalunya" och innan vi fick komma in, var vi tvungna att gå igenom en metalldetektor så vi måste lägga väskorna, mynt och dylikt i en skål, precis som på flygplatser. Efter det var det dags att ställa oss i kö för att få en blankett som vi skulle fylla i, det tog bara ca 10 min, vi fick visa våra pass och hon lämnade över en blankett, som vi fick gå ut i vestibulen och fylla i, vi blev oxå informerade om att när vi hade fyllt i den, så skulle vi gå tvärs över gatan till en fotoaffär, för att kopiera den till en kostnad av 20 cent styck. Därefter var det åter dags att inträda i "Generalitat de Catalunya", samma procedur med metalldetektorn, även den här gången klarade vi oss smärtfritt igenom. Ställa oss i kö igen, denna gången ca 5 min, ingen tid att tala om när det gäller Spanien. Vi lämnade blanketterna, kopia på passen, som vi hade tagit här hemma, när vi skulle lämna fotona, 3 st på oss vardera, vilket vi hade läst att vi skulle ha och vi tog i Lloret de Mar dagen innan, sa hon, "nej, det behövs inte", på spanska förstås, kanske ungefär så här "no, necesario" vi som hade stramat upp oss och gjort oss så fina, buhu. Sedan stämplade hon blanketterna, vi fick kopian och hon behöll originalet, vi blev tillsagda att komma tillbaka om en månad och hämta våra N.I.E-nummer
"Generalitat de Catalunya" låg på gatunummer 17, och när vi ändå var i Girona var det lika bra att kolla upp vad vi behövde för att registrera bilen, så vi fortsatte gatan neråt eller uppåt om ni så vill, Trafico låg i alla fall på nr 47 på samma gata "Avinguda Jaume I", när vi kom in där såg vi att det satt folk i rader och väntade på sin tur, hur många dom var, det vet jag inte, men många var dom, vi fick syn på en skylt där det stod "Information" så vi tog en rövare och ställde oss i den kön, kö och kö förresten, det var bara ett par framför oss, och dom var klara ganska snabbt, eftersom Herbert pratar katalanska, så blir vi alltid vänligt bemötta, och så även här, mannen informerade oss om vad vi måste göra bl a, att vi måste ha N.I.E-nummret, vi fick de papper som vi måste fylla i och det var skönt att slippa sitta i denna megakö, vilket vi får göra när vi har fyllt i alla papper mm.
När hela proceduren var klar så var vi lätt utmattade, och ställde våra steg mot "Ramblan" och köpte glass, jag tog en trekulorsstrut som var, upptill ca 4 cm, klädd med mörk chokolad med nötter på, och fylld med mörk chokladglass, kokosglass och hasselnötglass, mmmm det var mumma det.
När vi fått vårt N.I.E-nummer, måste vi gå till Ajutamentet i Tossa för att skattskriva oss, vi gick dit, men vi fick bara en blankett som vi måste fylla i, och så måste vi ha ett papper från vår hyresvärd att vi verkligen bor här, allt är verkligen krångligt här, när det gäller sådana här saker, det är alltid så att man måste komma tillbaka en gång till, och det går inte, att läsa sej till nånstans, vad man behöver för papper för att skaffa sej dom riktiga papperna. När vi så hade alla papper, kunde vi vända åter till Ajutamentet i Tossa, för att få det slutgiltiga pappret, det att vi kan bevisa att vi bor här, det kostade 1,50 euro, vi hade ingen växel men vi fick det ändå.
Solvarma hälsningar från Irene
Läs även andra bloggares åsikter om Generalitat de Catalunya, Girona, N.I.E-nummer, Tossa de Mar
Vi har ingen postutbärning hit upp, så det blir att gå ca 2 km till posten, Correos, och säja, ”Hay cartas aqui, para nosotros” betyder ”Finns det någon post till oss”. Tänka sej att jag som tidigare har fått posten genom dörren, har vant mej vid att gå denna sträcka, ner och upp för backarna, jag är genomblöt av svett när jag kommer hem. Det är likadant med soporna, när jag bodde i Göteborg och dom tog bort sopnedkastet i trappuppgången och jag fick gå ca 50 meter till soprummet så protesterade jag vilt, och nu får jag gå drygt 200 meter bort till vägskälet och lägga soporna i en tunna där, jag vänjer mej vid det mesta.
Samma sak är det med, mañanamentaliteten här i Spanien, alltså, allt sker i morron, det har jag oxå så smått, vant mej vid. När det t ex blivit nått fel på telefon- ledningen och man felanmäler det per telefon till Telefonica, så hamnar man i Madrid nånstans, och dom tar bara emot felanmälan och skickar den vidare hit till Tossa. Sen händer det inget mer på flera dagar och en vacker dag, när det inte regnar, så ringer det en tekniker och säjer att han kommer klockan 15 samma eftermiddag. så sitter man där och väntar å väntar å väntar, klockan blir både 5 å 6, vid 18.30 ringer han och hittar inte hit, vi får köra ner till stora vägen och möta upp. När han väl är här kollar han inne och kan se att felet inte ligger här, på vintern när det är mörkt kan dom inte klänga i telefonstolparna så han får komma tillbaka nästa dag.
Denna gång hade oxå vår granne fel på sin telefonlinje, när dom var hos honom, lyckades dom att koppla ihop hans ledning med vår, det såg vi på räkningen när den kom, felet blev i alla fall avhjälpt nästa dag och grannen betalade oss vad han hade ringt för, och alla var nöjda och glada.
Solvarma hälsningar från Irene